Sedan en tid tillbaka har Bryggan/The Bridge kunnat ge inblickar i en svensk-amerikansk familjs historia i Kansas — som en spegling av ett historiskt skeende från utvandringstiden till vår egen tid. Familjen är Bill och Doris Carlsons familj i Lindsborg, Kansas. Det hittills skrivna har bl a handlat om Bills farfar, Magnus Carlson, en av dem som först kom till Smoky Valley för att förbereda ankomsten av Olof Olssons utvandrarsällskap från Värmland, om Doris far, den legendariske skolmannen i Lindsborg, LaVerne Soderstrom, och om Bills och Doris dotter Sara som med sin make Brad Shogren bedriver nutida
jordbruk och boskapsskötsel i Kansas. Bakåt i tiden återstår dock ännu en förbindelse med det gamla hemlandet, nämligen till Bills västgötska morföräldrar, och om dem skall denna berättelse handla.
Den energi, som finner sitt uttryck i när mast rastlös aktivitet, och som i svensk folkmun sägs karaktärisera skaraborgare, stämmer väl in på Bill Carlsons svenske morfar. Som Bill kan återge, med ord på ursprungligaste svenska, handlar det om sådant som “Spring, pojk, skynda dig, vi skall arbeta nu!”
Ett annat uttryck som ingår i Bills svenska vokabulär, som ett arv från barndomen, är “Det är inte så noga”. Bill minns särskilt en händelse. “Vilket annat uttryck kunde morfar A.W ha använt när han, efter att ha hämtat mig och mina bröder, körde in på gården en solhet skördemorgon under tidigt 40-tal och missbedömde avståndet till garageporten så han fick ena sidan av sina nya Buick intryckt? ‘Det är inte så noga,’ spring nu, vi skall gå och arbeta!”
Bill och hans båda bröder, Lawrence och Roy, arbetade många somrar åt sin morfar, inte bara under veteskörden utan också när det tillsammans med grannfolk i trakten skulle tröskas eller köras hö. Men, som Bill erinrar sig, “Vi arbetade aldrig riktigt fort nog åt morfar ... Han hade, skall man veta, alltid bråttom, vad han än gjorde, men mest upphetsad var han under veteskörden
— då talade han väldigt fort på svengelska och förväntade sig att vi pojkar skulle förstå. Men ändå,” som Bill minns, “hade han också sina lugna stunder, då han med sin fantastiskt smittsamma humor talade mera långsamt på både svenska och engelska och gav eftertryck åt det han sade med sitt karaktäristiskt hjärtliga skratt.”
Under sin barndoms somrar, med veteskörd på sina svenska morföräldrars gård, var det Bill Carlsons uppgift, från det han var nio tills han var elva år, att köra vete från fälten till bingarna på gården med häst och vagn. Hästarna var Nellie and Lady. “Vi älskade verkligen de hästarna,” minns Bill. Däreftei som Bill säger, “hade jag vid tolv års ålder kvalificerat mig att köra den Farmal-traktor som drog en skördetröska av märket Baldwin Gleaner över vetefälten.”
Mormor Mathilda gick bort när Bill bara var tre år gammal. Men han har ändå starka minnesbilder också av henne!
“Som jag kommer ihåg var hon inte särskilt frisk och stark, varför hon mest höll sig hemma, men hon kunde ändå baka och se till att vi alltid fick ett underbart gott mål mat. Jag minns också hennes varma, välkomnande leende som fick oss att känna oss älskade, och att hon brydde sig så mycket om oss. Jag kan bara önska att vi hade fått lära känna henne mycket längre.” Mormor Mathilda hade också en hund som Bill inte glömmer: “Hennes hund, Trixie, sov och tillbringade sin mesta tid bakom vedspisen i köket, men kom också ut för att få all den uppmärksamhet hon var värd ...“
Alf Brorson
